Kevlarsjäl

Just another day in paradise, but paradise is just a word.
I min värld kallas det semester men för en hel drös människor som bor på den lilla ön Bali kallas det vardag. Vardag är en synonym för oändlighet.
Min semester har fått livlig fantasi, sitter helt plötsligt ner över en kopp capuccino och diskuterar framtiden, den sk vardagen. Den viskar förtrollande ord i mitt öra och vet precis hur den ska fånga upp mitt intresse, med sitt glittrande klarblå vatten och busiga vågor sköljer den över mig, spolar bort mina tvivel.

Nu i efterhand önskar jag att någon slags dagbok eller blogg hade använts i ett tidigare skede av min resa men jag har inte haft en tanke på att slösa bort min dyrbara tid på att sitta och såsa med en elektronisk manick i knät. Min Iphone/Facebook har fått bita i det sura äpplet och skaffa sig en ny slav.

Jag längtar inte hem men jag saknar min familj och räknar dagarna tills jag ser er igen, extraordinär känsla att sakna mina vänner och deras barn. Nog med dravel……

The Crew har bestått av närmre 20 personer som mest och när gamla vinkats av med tårar och med sången ”Leaving on a jetplane” (Ja naturligtvis har vi spelat upp en exakt kopia av filmen ”The Armagedon” ) Dom flesta är svenskar men vi har haft gästspelare frånNorge, Finland, Danmark, Frankrike, Canada, Australien, Tyskland, Holland och det senaste tillskottet var en Marockansk rugbyspelare på 200cm/115Kg.

och nu simsalabim le photo