Balans

Hur fan börjar man en sån här sak, alla säger att jag borde skriva ner detta så att jag kommer ihåg det...
Jag håller med men jag minns inte riktigt vad det var jag skulle skriva....
*kaffe*
Nu börjar vi:
Jag föddes för sjukt många år sedan in i en familj som prioriterade grönsaker framför kött, lycka framför prylar, jaja ni fattar. Mina päron var hippies, pappa fick en tomt av min farfar och började bygga sitt hus (Solhuset Ekobo) Han satsade på superisolering och vedspis, han modifierade 2 gigantiska paraboler till solfångare, byggde ett eget ekosystem som förmultnade (hur skriver man kiss o bajs på ett fint sätt?) avföringen till jord.
Han övertalade sina två bröder att bygga på granntomterna och vips så fanns det en "by" som hette Tallholmen. Innan Stockholmarna tog över var vi dom enda som bodde permanent ute på Femöre.
Oj nu hittade jag en intervju med gammelfarfar bror carlén, coolt.
bla bla
Pappa trivdes som fisken i vattnet på femöre ända tills han gick bort 2007.
Mamma trivdes som fågeln i skyn tills hon gav upp 2011.

När någon man älskar dör kan man inte    (paus)
bla bla bla

På dödsbädden:
Lovade jag min Pappa att inte sälja huset
Lovade jag min mamma att hålla sams med min syster.

Min syster bor ihop med sina 3barn och man i ett litet hus på Femöre som dom har nån konstig deal med min farbror. Min farbror bryr sig mer om pengar än nåt annat i världen så när dom försöker köpa loss hus och tomt blir det knas.
Huset är fint och har stått där ända sen marken köptes för 1000år sedan.

Dom har byggt om och fixat men inget har blivit klart och under tiden samlar dom på sig mer o mer grejer/barn. Ett solklart för "arga snickaren"

Snickra! annars blir jag arg! Jätte arg!

Min syster började tjata om att vi måste bestämma vad vi ska göra med huset innan mamma låg i jorden, vilket jag kan förstå med hennes situation och att ett hus inte mår bra om man inte bor i det.

Men tjatet eskalerade och allt som klingade i mitt huvud var Marlenes ord:

Simon! om det händer din mamma någonting ska du inte göra några viktiga beslut och absolut inte handskas med några pengar!

Dessa ord upprepade jag för min syster och följdfrågan blev alltid:

-När kommer du veta det?

Jag har oftast inga problem med att säga ifrån men mina sinnen var skadeskjutna av sorgen och förmågan att lita på sin inre känsla fanns inte.

Efter mycket, mycket tjafs hit och dit kom vi överens om att dom skulle få tillgång till huset då deras hus inte skulle klara en vinter till med vattenbrist och återkommande strömavbrott.

När jag tänker tillbaka på allt är det ganska dimmigt men det enda jag mins klart som kristall är orden:

Inga stora beslut och inga stora pengar.

bla bla bla

Kvällen innan min resa till Indien packar jag för fullt och med kläder över hela lägenheten och Linda och Christine babblandes runt ringer min syster och vill säga hej då och ge mig en present.

Vad konstigt tänkte jag när hon kommer in med man och tre trötta barn.

Jag orkar inte ens skriva klart.